tisdag 4 mars 2008

Varför inte?

Jag skrev ihop en liten dagboksliknanade grej, om festen, i söndags. Jag insåg dock snabbt hur töntigt allt jag skrev lät.
Jag gjorde om allting till tredje person... fur lulz...
Då lät allting om möjligt ännu mera töntigt, plus något efterblivet.
Nu
postar jag det ändå här, For your reading pleasure! i brist på annat...

Kanske kan va roligt, mest, om inte bara, för att det blev så dåligt.

Simon hade, tillfälligt, slutit fred med Superbabis, då denna hade offrat sig att, ihopteamad med Fnoskar Wenbreg, fixa bärs, och sen också även köra, den mytomspunnet raka väg, som ledde till Nössismark.
Efter en överdrivet igenomtänkt smuggling, så satt dom nu alla tre, plus Superbabis far, i en, kanske bara lite för, trång bil.

Väl framme, och fylld av glädje över att han fortfarande levde, sprang Simon lyckligt in i lokalen, bara för att finna att den var i praktiken, tom. Tre pers verkade vistas här, de två födelsebarnen Majkan, Crill, och en viss David som Majikeen hade släpat dit.

Det första Simon gjorde, efter att ha öppnat ölburken numero uno, va ju såklart att spilla ut säkert mer än hälften, över precis hela bordet. "Lyckat!", tänkte Simon stilla.
Strax efter, bara för att visa att han absolut inte hade lärt mig ett jävla dugg, återupprepade Simon det här misstaget.
Istället för at helt enkelt greppa ölburken, så tänkte Simon att det var coolt att bara slå till den.

Majkan och David-orwhatshisname drog snart iväg och utförde barnförbjudna aktiviteter.
Kvar satt resten av gänget som efter många ansträngningar hade lyckats sluta skratta åt den misslyckade existensen på två ben, som kallade sig själv Simon.
Dom var ett rätt halvtragiskt gäng, där dom satt och shottade Jäger/drack bärs medans dom då och då airspankade lite för sig själva. Eventuellt skrek dom något, som genast slukades av musiken.

När folk hade nåt en lagom gräns av berusning, och insett att dom faktiskt hade ben, började dom mest modiga, att resa på sig.
Detta följdes av att dom sprang runt, kastade nallar, skrek olika gamla kända nazi-citat till varandra, vilka även dessa fort drunknade i musiken.

David 'n Majkon kom och gick lite om vartannat, Majkein verkade snart vara rätt gött packad, och låste därmed in sig på toaletten.
För att inte verka tråkig, tog Simon snart och följde hennes exempel, genom att ockupera den andra toaletten, i runt en timma, eller nåt sånt
Där stod han ett bra tag och mådde toppen. Han förbannade stilla Babis, som han inbillade sig hade tjatat på honom att ta och dricka mer.
Simon hade tatt en till öl... Det var en öl för mycket.
En stund senare, efter att mycket frätande vätska hade paserat genom Simons strupe, kom dock Babis och var en sån där schyst typ, som hämtade vatten, och var allmänt social.

Jadu... Vad hände sen? Patrik kom förbi en sväng någon gång, simon har något svagt minne av att Patrik hade sprungit runt med en kniv och att han hade lånat en kamera för att ta kort på tavlor, väggar och lite sånt´viktigt. Simon fann såklart detta, löjligt roligt.


Allec hade lånat, vad Simon hävdade var, sin mobil, någon gång under kvällen.
Denna använde Allec till att ringa och tjöta med Madde i en halvtimma, eller nåt. (Bara för att han kunde?)

Sen, någon gång, kom den randomma norsken som hette någonting, som Simon antog var någon av Christers polare.
Han verkade, till en början, måttligt road, men fann sig ändå rätt snart i det hela, och började supa te lite han också.

...

Sen blev allting svart, och jag vaknade upp utav att tre främmande män med röda näsor, stora skor och smink, stod och låtsades sparka på mig.

Det var trevligt!

THE END

*medans han skriver det här, inser han hur han inte har en aning om i vilken ordning, sakerna hände den kvällen.
Han inser också att han inte bryr sig ett dugg.

måndag 3 mars 2008

onsdag 27 februari 2008

Garfield minus Garfield...














(som vanligt får ni klicka för större bilder!)

Seriöst epic! =D
Ta Gustav, ta bort Gustav, och du har något mycket, mycket, roligare!

Citat av random forumsnubbe
: "It adds yet another depressing layer to the pathetic existence that is Jon."



Börjar dock få ont i magen av allt skrattande nu... Det är inte lika skojsigt...

För mera godbitar, samt källa http://garfieldminusgarfield.tumblr.com/

tisdag 26 februari 2008

Max äter zombie... Ännu en bild...

Något bättre än sist PS-expriment om jag får säga det själv, men tog desto mera tid.

måndag 25 februari 2008

Två knapriga uttrar med precis rätt mängd majonäs.

Läs detta först om du vill fatta någonting, eller åtminstonde fatta snäppet mera än du skulle gjort ifall du bara läste kommande text direkt;

Prolog "I tidernas begynelse..."
Kapitel 1. "Två knapriga uttrar, behöver mera majonäs!"
Kapitel 2.1 "The Cronicles of Superbabis, del 1"
Kapitel 2.2 "
The Cronicles of Superbabis, del 2"

Det var sent, och i den lilla hålan Borås, satt Simon vid sin dator, han höll just på att skriva ännu ett meningslöst inlägg, på sin till synes meningslösa blogg.
Han fnissade plötsligt till medans han skrev, (han hade nyss kommit på ett mycket effektivt sätt att jävlas med sina fåtal läsare) men slutade fort med detta då han plötsligt hörde sin trogna gamla dörr, våldsamt brytas in.
"Det lät som en fisk som kröp ur sitt eget skinn, gjorde en halv dubbelvolt och landade i jackfickan på en mycket besviken släkting, för att sedan hosta upp alla sina inälvor på honom", så skulle han senare beskriva händelsen för dagspressen(c).

Där hans dörr en gång hade stått, stod nu en mycket egendomlig figur, med, vad Simon tyckte var, en väldig god smak gällande mode, i ett kraftigt strypgrepp under armen.
Figuren såg skrämmande bekant ut, och Simon kände hur gårdagen lunch sakta började kravla upp ur sin strupe.
Han hade vart med om detta förut... Detta hade redan hänt honom...
Han visste plötsligt att figuren, snart, skulle presentera sig som "Smith", och tog, utan att riktigt tänka igenom det hela, tillfället i akt.
"I have been expecting you... Mr. Smith!" sa han med sin absolut bästa mafia-röst, som han hade lärt sig, av smärtsamma försök, inte passade alltför bra när man raggade på tjejer.

Smith såg förvånand ut. Inte för att han faktiskt, var förvånad. Utan snarare för att han antog att detta var ett sådant tillfälle då han borde använda den sortens min.
Simon tog förstås vara på detta tillfälle av total förvirring, sparkade Smith på smalbenet från ett nästan onaturligt fegt långt avstånd, hafsade åt sig den 'goda smaken för allt gällande mode' och hoppade ut genom sitt fönster.

Utav en, något ifrågasatt, plötslig rush så skrek han "U weel neveh catch me alijvah!".

Sedan insåg han det ironiska i vad han just hade sagt... han bodde ju faktiskt på fjärde våningen, och befann sig därmed mer än 25 meter över marken.

Detta, verkade dock inte vara något problem så värst länge till, då marken närmade sig med en skrämmande fart.
Långt ovan honom hörde han Smith skrika, "VAR DET EN TROVÄRDIG FÖRVÅNAD MIN??"

Simon sträckte lojalt upp sin tumme, på bästa Terminator manér, och gjorde som Arnold Swarchenegger... och inväntade döden.

torsdag 21 februari 2008

Spel och 3D-hologram

Ok.
Först sak först. Jag och Edvard har nu gjort klart vårt lilla "spel" (som jag kallar det, med en viss tvivel i rösten).
Klicka HÄR för att avnjuta något som kom att existera på grund av extrem tristess och att vi faktiskt orkade att tjata på varandra hela tiden. (jag kanske inte tjatade så mycket, men jag stog desto mera för tristessen)
Jag säger inte att det är något bra... alls... men checka ändå.
Eller så kommer min något uppstoppade mormor och biter er i pulsådrorna!

Över till något mer intressant... 3D hologram-thingimobob!
http://www.youtube.com/watch?v=FF1vFT...holographic-display/
Så i praktiken e det en spegel som snurrar i läskigt hög fart samtidigt som nån grej pruducerar bilder.
Anar att en sån skulle locka en (läs: "mig") att stoppa in sina/någon annans fingrar i den, men eftersom jag antar att det bara är jag som tycker det, så får ni gärna glömma bort att jag ens nämnde det!
Filmen i slutet är extra snajs. Känns konstigt att kolla på ett tredimensionellt, dött, objekt, som rör sig precis som en människa.
Man tycker nästan synd om honom...

onsdag 20 februari 2008

The Adventures of Lord Mario


Kanske inte det bästa som hänt sedan skivat bröd, men ändå rätt l0ol.


inte gjord av mig, och inte för att jag tror att någon skulle kunna tro det, men endå...