Två knapriga uttrar med precis rätt mängd majonäs.

Läs detta först om du vill fatta någonting, eller åtminstonde fatta snäppet mera än du skulle gjort ifall du bara läste kommande text direkt;

Prolog "I tidernas begynelse..."
Kapitel 1. "Två knapriga uttrar, behöver mera majonäs!"
Kapitel 2.1 "The Cronicles of Superbabis, del 1"
Kapitel 2.2 "The Cronicles of Superbabis, del 2"

Det var sent, och i den lilla hålan Borås, satt Simon vid sin dator, han höll just på att skriva ännu ett meningslöst inlägg, på sin till synes meningslösa blogg.
Han fnissade plötsligt till medans han skrev, (han hade nyss kommit på ett mycket effektivt sätt att jävlas med sina fåtal läsare) men slutade fort med detta då han plötsligt hörde sin trogna gamla dörr, våldsamt brytas in.
"Det lät som en fisk som kröp ur sitt eget skinn, gjorde en halv dubbelvolt och landade i jackfickan på en mycket besviken släkting, för att sedan hosta upp alla sina inälvor på honom", så skulle han senare beskriva händelsen för dagspressen(c).

Där hans dörr en gång hade stått, stod nu en mycket egendomlig figur, med, vad Simon tyckte var, en väldig god smak gällande mode, i ett kraftigt strypgrepp under armen.
Figuren såg skrämmande bekant ut, och Simon kände hur gårdagen lunch sakta började kravla upp ur sin strupe.
Han hade vart med om detta förut... Detta hade redan hänt honom...
Han visste plötsligt att figuren, snart, skulle presentera sig som "Smith", och tog, utan att riktigt tänka igenom det hela, tillfället i akt.
"I have been expecting you... Mr. Smith!" sa han med sin absolut bästa mafia-röst, som han hade lärt sig, av smärtsamma försök, inte passade alltför bra när man raggade på tjejer.

Smith såg förvånand ut. Inte för att han faktiskt, var förvånad. Utan snarare för att han antog att detta var ett sådant tillfälle då han borde använda den sortens min.
Simon tog förstås vara på detta tillfälle av total förvirring, sparkade Smith på smalbenet från ett nästan onaturligt fegt långt avstånd, hafsade åt sig den 'goda smaken för allt gällande mode' och hoppade ut genom sitt fönster.

Utav en, något ifrågasatt, plötslig rush så skrek han "U weel neveh catch me alijvah!".

Sedan insåg han det ironiska i vad han just hade sagt... han bodde ju faktiskt på fjärde våningen, och befann sig därmed mer än 25 meter över marken.

Detta, verkade dock inte vara något problem så värst länge till, då marken närmade sig med en skrämmande fart.
Långt ovan honom hörde han Smith skrika, "VAR DET EN TROVÄRDIG FÖRVÅNAD MIN??"

Simon sträckte lojalt upp sin tumme, på bästa Terminator manér, och gjorde som Arnold Swarchenegger... och inväntade döden.