The Cronicles of Superbabis, del 2

Läs detta först om du vill fatta någonting, eller åtminstonde fatta snäppet mera än du skulle gjort ifall du bara läste kommande text direkt;

Prolog "I tidernas begynelse..."
Kapitel 1. "Två knapriga uttrar, behöver mera majonäs!"
Kapitel 2."The Cronicles of Superbabis, del 1"


Superbabis stod stel av skräck.
Att han kanske hade önskat bort den pinsamma tystnaden, bara några minuter tidigare, var en sak. Men det här?
Han stod och kollade på sitt eget lik, som bara låg där...
Till en början, oförmögen att kunna greppa vad i tusiken som just hade inträffat, så fortsatte han att stå där. Stirrande.

Vad hade hänt? Var han död? Vem skulle ärva hans docksammling? var bara några av de frågor som flög runt i hans huvud.
I ett försök att ignorera dessa smärtsamma tankar, så fortsatte han att bara fånstirra.

"Jag brukar tänka på döda djur när jag tar på mig själv" utropade Smith plötsligt, som befann sig i sin egen lilla värld inne i den gigantiska jättekonen.
Denna plötsliga våg av ovälkommen information fick Superbabis att komma ur sitt trans-liknanade tillstånd.
Han knackade lätt på Smiths kon, för att sedan dra till rätt rejält.
"Vem där?" frågade Smith nyfiket.

Så han levde alltså... Intressant.

Han började minnas saker nu.
Han hade stått där och pratat med Smith... Sedan tystnaden... Sen hade hans kropp flugit in genom fönstret, på ett mycket ograciöst sätt, om han så fick säga det själv.
Det som han faktiskt inte mindes, var att faktikst ha befunnit sig i sagda kropp, i själva flykten.

När han kollade närmare på sitt lik, så slog det honom vad gammalt det såg ut, men det var helt klart fortfarande hans.

och så märkte han brevet!

Brevet som stack ut ur ena fickan, och gav en mycket udda kontrast till hans annars så präktiga lila kostym.
"Inte najs alls" tänkte han medans han plockade upp kuvertet, och höll upp det framför sig.
Smith hade börjat mumla, allt högre, satanistiska verser på franska, och såg, om man bortser från konen på hans flint, mycket nöjd ut med sin tillvaro.
En stigande oro reste sig inom Superbabis. Om han nu alltså inte var död, så kunde väl detta inte innerbära...
Han slet upp kuvertet, i samma ögonblick som Smith bröt ut i sång, och fiskade snabbt fram ett skrynkligt litet papper.
Han läste igenom det i stor förtvivlan.

Hej din lilla framtandsbefriade bohem!
Så du trod de att du kunde d0da mig så lett?
Daer hadde du fel.
Nu blev det du alt lite d0d sjelv.
Eftersom jag varo för modig att vilja kunna m0ta dig nu direkt,
så m0rdade jag ditt framtida jag i s0mnen istaellet.
Det var nästan F0R enkelt.
Mowahahahahahahaha...

"...hahahahahaha", avslutade Superbabis.

Det var precis som han hade anat.
Han blickade ner på liket framför sig, det här var alltså vad som skulle komma att hända med honom, om han inte omedelbart satte stopp för Simon. En gång för alla!

---- TO BE CONTINUED ----