Två knapriga uttrar... behöver mera majonäs!

Det var sent, och i den lilla hålan Borås, satt Simon vid sin dator, han höll just på att skriva ännu ett meningslöst inlägg, på sin till synes meningslösa blogg.
Han fnissade plötsligt till medans han skrev, som om han hade kommit på något som hans sjuka sinne kunde finna roligt.
Denna fnissning kom väldigt olägligt och fick honom precis att missa då hans dörr, just i samma ögonblick, bröts in.
Han satt fortfarande och skrev om sig själv i tredje person, då plötsligt en hand knackade lätt på hans axel.

Simon, så genial och modig som han varo förstod genast att det måste vara något mycket mystiskt bakom honom, så han gjorde det enda rätta och kröp ihop till en boll och började sjunga nationalsången baklänges medans tårarna rann från hans läppar.

Varelsen som vid detta laget verkade ha belägrats sig bakom Simons rygg, mumlade lite för sig själv, och började sedan sakta men ljuddlöst röra sig mot Simons laptop.
Det slog Simon, där han låg, att han hade mängder av nerladdade, err... saker på datorn, och utan att tänka sig för reste han på sig helt plötsligt upp, detta verkade förvirra den svartklädda humanioden, som hade slagit sig ner framför datorn,något.
Simon, som var lika förvirrad själv, försökte ta vara på detta utmärkta tillfälle av total förvirring och knuffade med all sin kraft bort den, vad han då anade var, mänskliga varelsen framför sig.

Sen blev allt svart.

Han såg hur humanoiden tog form i hans inre, och kände snabbt hur namnet Smith fäste sig i på tungan.
Men innan Simon hann säga någonting så kände han hur en nål sakta gled in i hans hals. Han sjönk ner på sina knän, och han kände hur han hade förlorat all kontroll över sina ben, detta följdes snart av, vad han innerligt inte hoppades, men han ändå längst inne visste var, ett hårt slag mot hans huvud.

Allt blev ännu mera svart (man skulle kunna kalla det 'svartare'), vilket Simon i vanliga fall hade påpekat med sin överviktiga röst, som han sparade för just sådana hära tillfällen, faktiskt var fysiskt omöjligt.
Men inte nu... Inte idag.

Efter, vad Simon själv bara kunde beskriva som en evighet, fick han tillbaka synen...
Allt var suddigt, och huvudvärken höll på att ta död på honom (detta gjorde den såklart inte. Vad som faktikst tog död på honom var slaget han fick i huvudet bara ett par ögonblick efter att han fått tillbaka medvetandet).

*splafsh*

...och det sista han såg innan han återgick till djup sömn, var hur Smith, tydligen helt utan samvete, satt och deletade de senaste geniala blogginläggen Simon bara några timmar tidigare hade suttit och skrivit ihop.
"Hej... d... duh... det är ja... ag som editar den där blogg... ogg... ogg-ogedi-gogg-goggen." fick Simon ur sig, innan total död slöt sig runt omkring honom.
"Not anymore you're not." Svarade Smith, mest för sig själv, för han visste att, ingen... längre... lyssnade...

Han hittade änligen vad han sökte, Simons senaste konspirationsteori som handlade om hur växterna, i själva verket, kontrollerar dagens samhälle.
Smith trycker för sista gången på 'delete'.
Han kollade bort på den medvetslösa kroppen som låg i fosterställning på golvet bredvid sig och suckar stilla, "He didn't know how right he actually was...".
Sedan drog han sig iväg... För att aldrig någonsin ses av någon levande människa igen.


Och det är anledningen varför jag inte har uppdaterat med något inlägg på ett par dar... jag har varit död! Jag har inte på något vis suttit och dreglat mig igenom flera säsonger South Park om ni nu tror det, det skulle jag aldrig få för mig att göra!

Btw, hur coolt låter inte "total död"? Eller kanske "total death"?
...Jag behöver hjälp...